van en fattig officer och hwarken han eller hon bade råd att hålla ekipage. De gingo ofta till fot till madame Beauharnais notarie, en liten puckelryggig man wid namn Ragutsdeau. En dag då m:me Beauharnais gått in notariens enffildta rum, för att tala om urpsättandet af fitt giftermälskontrakt, stannade Napoleon i yttre rummet. Genom den på glänt frående dörren börde ban buru Raguideou på allt sätt sökte öfwertala m:me Beauharnais att afså från flit åktenskap med en man, fom ingenting bade 7mer än bwad han gick och stod i Navoleon hän: tydde aldrig på att han bört dessa ord, men vä fin kröningedag lät ban tillfasla br NRaguis deau. Den lille mannen, fom trodde att han skulle få någon nådebewisning, stod snart un: derdänigst djupt bugande intör kejsaren. — Res upp er nå fe på mig, fåra Raguideau — fade Napoleon — tyder ni nu också aft jag ingens ting bar mer än jag går och stär i? Notarien, fom erinrade sig fina ord, både darrade och bleknade, men Navoloon klappade bonom wanligt på axeln och sade: Sa ja när ni fade det, få war jag liten och obetydlig fom ni nu är, men ni fer hwarihån man fan komma genom ihardigbet. Gå nu nm oc gör sammaledes, men likwal, det får jeg utded: ja mig, ide i Frankräke. — Polis begär mord. Från mun till mun går i Paris söljande tiudragelse fom nyligen stall hajwa alldragie fig wid St German. Wöd stogens bryn mör en flicka från St. Sers main twå gendarmer och bad att få följa med dem på wagen genom skogen. Jag slulle — sade flickan — raka min fastman, och då ban ännu ide är bår, få kommer ert bestydd wal till pass, ty jag dar 4000 francs med mia-. Gendarmerne och flickan forisatte wågen mer hwarandra och frambunne midt i slogen möre dade de flickan och plundrade henne. Ett utet stycke längre fram möne gendarmerne en ung man, bwilken ve frågade om anledningen till bans narwaro i skogen. Det war flickans fåfts man. Men gendarmerne förklarade der unge mannen, att en flicka nyss blifwit mördad i for gen — att blot ban funde wara pgerningsmons nen — och arresterade bonom. Men mordet bade haft ett wittne — en wilbbrådstjus. Pa den närliggande landoswägen anträffade bonom de båda gendarmerna, med böesan och en ju ten hare på axeln. De ropade honom an, van tog skenbart till flykten, men lat uppbinna sig at den ene af de eftersättande gendarmerne och föra fig inför rätta, der ban straxt erfände siit frypffytteri, men på samma gång angaf ret töröfs wade mordet. Han jörklarade an en af gens darmerna mäste bahva banffedlar i bröftfidan, den andre en blodig nåsduf i fin stöfwel. Bengs gedera sunnos riktigt. Det har blifwet Jörduder jor de Jransta bladen att nämna denna handelse. (Hambd. Corresp.)