Helsingborgs-Posten – 7 mars 1862, sida 2

Med ett eget behag, en viss hjerilighet som lågo i hans väsende, yttrade han dessa ord, i det han fattade hennes hand. Astrid såg upp med sin öppna, vackra, klara blick. Ja det var rätt, se så på mig.? Och generalen tryckte lätt den hand som han några minuter höll i sin. ÅNu blickar jag ini frokens själ och tycker mig der skåda allt det goda som nigår den unga qvinnans prydnad. Astrid rodnade; hon hade sällan hört något som liknade smicker, och det hon nu hörde toreföll henne vara något dylikt. Men hans min, hans röst, hans sätt, hans åtbörder sorefollo henne så intagande att hon ej kunde utan en viss behaglig känsla mottaga den hyllmng hennes fars gamle vän egnade henne. Och hon var deraf långt mera smickrad än om någon af de unga herrarne nedlagt en liten blomma for hennes fötter. Valsen spelades emellertid upp, det var den gamla s. k. hertigen af Reichstads vals, hvars musik har något eget melankoliskt, naslan om vi få säga hjerigripande. Astrid hade ej för hort den; och nu steg Henrik fram och lade armen kring hennes lif; under de vaglika sakta brusande vemodiga tonerna förde han henne ett par hvarf kring den rymliga danssalen. Täti slöt han henne till sig och hennes hand läg i hans, hvilande mot hans hjerta, mot hvilken han holl den. PDet är en herrlig musik, hviskade Astrid i det att tärarne kommo henne i ögonen, men den passar ej till dansmusik ; jag har aldrig ssorr hort en sådant vals.? PDet ar en miunesrik vals, som jag icke