Helsingborgs-Posten – 7 mars 1862, sida 2

Det ser ut som baron ej vore af samma tanke, och ändå har jag af pappa hört att under den tid baron var vid krigsakademien, då general Ehrenslykt om vintrarne lärer bolt i Stockholm, den unge kadetten egde ett hem i hans hus, der han med sonlig omhet blef omfattad. I en ganska stor skuld har jag stått hos general Ehrenflykt, det är sannt; men den är galdad — derom kan jag försäkra fröken, tillade han efter ett uppehåll. Astrid, som nu fick se en tom piats bredvid sin mor hastade att upptaga densamma ; men det var ej långe som hon blef i tillfälle att bibehålla den, ty den ena bjudningen aflöste den andra. Den unga älskliga vackra flickan, med sin ungdom sin fägring och sitt oemotståndliga intagande väsende, var för aftonen balens drottning, då deremot hennes aktningsvärda mor helt och hållet ofverlemnades åt sig sjelf. General Ehrenflykt hade enligt sin egen mening redan uppfyllt sin skyldighet, och närmade sig henne icke mer. Grefvinnar Nordenheim och heunes son voro de ende som sysselsatte sig med henne; men dels var den sednare vid det mest förstämda lynne, dels voro de som värd och värdinna förbundna alt dela sig åt alla, och hade ej heller tid alt bemärka, hvilka som blefvo vårdslösade. Det låg ej i fru Liljefelts som i många andras lynne att sjelf kunna klifva fram och bana sig väg, sökte ingen henne, så sökte hon ej heller någon; men intet agg, ingen afund, ingen bitterhet röjde sig i hennes väsende; oaktadt hennes mildhet, hennes saktmod, var hon dock ej hvad man kallar pjåkig eller krypande odmjok; nej, hos henne var öd