Helsingborgs-Posten – 3 mars 1862, sida 3

Henriette Wallendorst och en ung kammarjunkare, son till Justitierådet Wimmererantz. Han såg bra nt och hade den äran att räkna sig bland hufvudstadens lejon. Foregäende vår hade han återkommit från Paris, och under uppehållen i dansen var han sysselsatt med att ur minnet upplåsa fragmenter för henne ur sin daubok. Hon syntes ovanligt animerad, och hennes leenden och ej alltid naturliga miner läto så väl hennes dansör som flere andra tro att kammarjunkaren på fullt allvar tillvunnit sig hennes ynnest. Vid dubbeldorrarne till sormaket stod med korslagda armar Nordenheim, betraktande de dansande, och i elt hörn af salen en annan man, hvars ogon hvilade på samma punkl, just som hade de stämt möte med Nordenheims Den sistnamnde såg hon, men ej sin fästman, och hon blef synbarligen allt mer upplifvad, då slutligen den som hon bemärkt försvann i smårummen. I stället for att lyssna till kammarjunkarens och Henrieltles betydelselosa konversation, vilja vi stanna bakom Astrid och Uenrik, som talade sakta och lifligt med hvarandra. väÄr Fröken Astrid engagerad till nästa vals? Nej, svarade hon med låg röst. Då anhåller jag det fröken värdigas skänka mig densamma?? Baron valsar ju aldrig?? återtog hon förvånad. Hvem har sagt det? frågade han fort och lifligt. Henrielte, svarade hon. Jag har i allmänhet af mer än ett skälr — han lade här stark vigt på ordet — ven