Helsingborgs-Posten – 3 mars 1862, sida 2

för Honom, hos hvilken jordiskt mynt ej gäller, lika om ej mer ansedd än alla dessa som ringaktade henne och hennes älskade. Men icke skall jag dömma dem härdt, tänkte hon, de sorstä ej bållre — de äro mer att beklaga än att fördöma.? Hon kunde ej hindra sig ifrån alt gifva ett ogonkast åt General Ehrenflykt, hvars föräldrar fordom bebott detta samma ställe och som sjelf varit hvardagsgäst i hennes barndoms och ungdoms hem. — Han stod några alnar ifrån henne, talande med Konsul Wallendorff, utan att lyssna kunde hon urskilja de emellan dem vexlande orden. ÅStackars Liljefelt, sade khrenslykt; det var ett bedrosligt slut på en carriere som lofvade blifva ganska lysande. Då vi, han och jag, på samma dag blefvo dubbade på slagfaltet efter den stora segern vid Leipzig, anade jag ej att jag 33 år senare skulle finna honom som afskedad kapten utan pension, samt cessionant och förvaltare på en gärd, som fordom tillhört hans far. Om han ej gift sig eller ock vändt sig till en rik flicka af bord, som jag tror han tyckte om, tjenat qvar och framfor allt ej som en narr uppoffrat sig for brodern, hade han min själ i verkligheten varit hvad jag nu endast på grund af den fullmakt, jag af Kongl. Maj:t vid mitt afsked erhöll, kallas. Han hade större talanger och långt flere kunskaper, — han var kanske ett af våra yppersta ämnen inom armeen.? Men Herr Generalen får medze ende Wallendorff, alt han varit sin egen lycka smed. Hvem är icke det?? svarade Ehrenflykt; det är så beqvämt att skylla på vår Herre