Helsingborgs-Posten – 3 mars 1862, sida 2

Ilvad för en gubbe menar Herr Generalen? frågade konsuln. Tiden, vet jag, skrattade generalen. Hon var rått vacker, fortfor Ehrenflykt; Jag tar just som lite smått verliebt i henne. Hvem kunde tro att det är Dora I. som sitter der? — Men jag måste likvisst helsa på henne.? Med ledig och artig bugning helsade General Ehrenflykt Fru Liljefelt, i det han med sin inställsamma ton sade: Jag vet icke om jag kan smickra mig med att ett visst namn: Robert khrenslykts till exempel, som förr var väl bekant för Mamsell Dora L., ännu är till i Fru Liljefelts minne? Då har jag mer skäl, svarade hon, vatt betvisla det General Ehrenflykt ännu erinrar sig Dora L.; med hennes yttre menniska har tidens hand sorsarit vida mindre skonsamt äo med Herr Generalens.? Jag märker redan, smålog han, vatt Fru Liljefelt har förvärfvat sig en talang, som jag aldrig upptäckte hos Dora L., nemligen den att smickra. Det år en beskyllning till hvilken jag på intet vis erkänner mig saker, och dessutom begriper jag ej hvarföre jag i detta afseende skulle smickra, ty om man vid våra år ser ung eller gammal ut, är ju enahanda? Det var en tanke som General Ehrenflykt icke delade. Jag vet icke det, svarade han, hvem vill ej vara ung och behaglig så länge man kan få vara det, och något hvar söka vi att upphjelpa, så godt vi formå, de bräckligheter och lyten som åren hehaga utstoffera oss med ... När man är gammal och grå, min