Helsingborgs-Posten – 3 mars 1862, sida 2

när man bär sig åt som en Don Quixolte. Jag kan visst icke skryta af någon sokratisk vishet, men jag har med filosofiskt lugn fordragit hvad jag ej kunnat hjelpa. — Märkvårdigt nog rullade sig ett lätt moln öfver hans panna och den glada minen blef allvarsammare. — l allmänhet har det gått mig ganska bra?, återtog kan, och jag har elt lynne som tar händelser och öden lätt.? Jag får upprigtigt tillstå, inföll Wallendorff, att jag ej kan beklaga en så excentrisk narr som min förvaltare.? Ja, en fantast var han alltid och hos honom var dygden verkligen ett lyte. Men det är icke alla som har Herr Konsulns och havs salig Herr Faders talang att på ärligt satt hemta vatten ur förtorkade brunnar. Man måste vål ändå erkänna att det år Försynen som ger menniskan duglighet och sormåga alt kunna rangera sig. Ett slags motsägelse af hvad han nyss yttrat. Visserligen, visserligen, svarade Wallendorff, bugande sig tre tum djupare än vanligt, och sällan hade han för egen del, ty dotterns forlofning med en rik grefve hade annu mera retat hans högmod, känt sig så smickrad som vid denna komplimang af Geveral Ehrenflykt. Hvem är det fruntimret som sitter der borta? frågade generalen i det han upptog sin lorgnett. Fru Liljefelt, svarade konsuln. F—n heller!? återtog generalen i ifvern. Jo, bestämdt.? Nå det var knäfveln till gubbe att göra härjningar.