Helsingborgs-Posten – 24 februari 1862, sida 3

ma Antonia, sade helt anspräkslost lienriette, ehuru finare modarbeten var det enda, uti hvilket hon egentligen var mästarinna. Theophil foråe sia syster sjelf hem till bjurkudden. Slutna och tysta sutto de bredvid hvarandra. Men inom dem talades högt och ljudligt, så att de sjelfva någon gång hapnade ofver de djersva orden, af hvilka ej ett enda halkade ofver deras lappar. Låtom oss aflagsa ett litet astonbesek i llenriettes eleganta sangkammare. Uti sin naltdrägt satt hon uppkrupen i soffan, och vid skenet af lampan som stod på bordet betraktade han sitt bokmärke; tarar trillane ned på det vackra arbetet, och vi vilja ej sorneka att icke en liten smula sortrylelse blandade sig i dem; tvenne andar stridde i hennes hjerta, en god och en ond; den senare hade antagit form af den sårade fäsangan, och den förra, som var hennes bättre jag, ihågkom alla de goda föresatser som det enskilta samtalet väckt i hennes hjerta. Nu inträdde hennes kammarjungfru, Lisen, som hon kallades vÅck så illa att mamsell inte var i ottesången i daa; alla skräppte så mycket med prosten ... men, det var ett intet mot pastorn ...7 Henriette spände upp sina öron, och Lisen fortfor: vhjan är allt en bra vacker och söt herre, pastorn — hon blir lycklig som får honom till man — och han lår redan ha fästmö ...? Hastigt som när en orkan skakar blommorna af trädet flydde vid dessa ord den granna färgen från Henriettes kinder, och de biefvo hvita som den lilla mössan, hvilken omslöt hennes ansigle.