Hvem då? — frågade hon knappt hörbart. Fröken på Hjelmsätra... men om jag skulle såga min mening, så tycker jag att det ser ut som han tyckte om mamsell Anne Sophie, och hon blickar min sann rått godt på hvnom.? Lisen hade sagt nog. — Alla onda makter, som varit bundna af de goda i Henriettes hjerta, broto nu sönder sina sjaltrar. Hon påminde sig nu huru ofta Theophil i sorlackta ord hantydt på Anne Sophies mindre lyckliga ställning och gifvit henne sjelf en och annan grannlaga, men indirekt förebränlse för hvad i hennes eget förhållande mot sin kusin kunde vara tadelvärdt. Hon skickade ut Lisen. Hvad var sanning af det hon nyss hört? Någon älskade han... Derföre återgaf han henne bokmärket... Och nu var det törbi med llenriettes goda föresatser. (Forts.)