Helsingborgs-Posten – 24 februari 1862, sida 2

lion hörde — gömde orden i sitt minne — i silt hjerta. voch behöfver ni någon ledande vän?, sortfor pastorn, så vill jag föreslå en, som jag tror icke skall missleda er.? På hennes frågande blick svarade han: Min systerl...? Under det att ofvannämnde samtal förevar i kabinettet, vilja vi äfven taga notis om det som vid pianot i salongen tilldrog sig. Den herrliga aria ur Skapelsen, som Astrid med sin ljufva, smältande röst uppstämde, hade som vi veta äfven trängt till deras öron, hvilkas sinnen för stunden voro upptagna af helt andra föremål. Henrik stod på något afständ Intad mot en af kolonnerna i det ytterst smaksulla rummet. Hans ögon, som sällan fem minuter ät gången bibehollo samma uttryck, antydde nu att själen var stadd på en färd upp till de högre regionerna, det var något bältre, ädlare än en jordisk glöd, som brann i dem. — Efter arians slut uppstod några minuters graflik tystnad. Stillatigande framlade Henrik Haydns Oratotium, Christi Sju ord på Korset, som hon spelade med en icke allenast förvånande färdighet, utan med en kansla, ett uttryck, hvilket tolkade huru vål och lisligt hon uppfattat kompositörens mening. Låt mig nu få höra något eget, bad han med låg vibrerande ton. Och till svar på hans bön framlockade hon ur pianot de mest sköna och genomgripande toner. Han trodde sig höra en Eolsharpa, på hvilken vindarne spelade thema med variationer.