Helsingborgs-Posten – 24 februari 1862, sida 2

er att läsa der, att bedja — då borde ni ej lyda, men nu, när det är fråga om att inskränka edra kyrkogangar, så anser jag att, huru besynnerligt denna fordran än synes rara, bör ni underkasta er den — det är en försakelse ... och i forsakelsen ligger alltid någon roseuknopp, om än deruti ett och annat törne är inneslutet. Men ännu en fråga, goda Mamsell Henriette, dock fruktar jag att vi vredgas på mig.? På er kan jag aldrig vredgas?, svarade hon hastigt, men rodnade så snart hon utsagt ordet. Ah jo, det är visst möjligt, jag är nästan öfvertygad om alt ni någon gång kommer att göra det?, återtog han utan aft låtsa forstå den andemening som hennes hjerta i det nyss gilna svaret medvetslost uttalade. PJag ville fraga huru det var möjligt att hafva ett religiöst sinne, som eder åtrå att gå i Guds hus antyder, och ändå utan motstånd öfverlemna er åt ert lynnes ingifvelser? Jag har visst aldrig förr haft något religiost sinne — jag har knappt forstått hvad det vill säga och jag har icke sedan jag gick och läste känt någon lust att gå i kyrkan forr än jag kom hit?, sade hon öppenhjertigt. Hon teg några ögonblick. Hjelp mig, Pastor Liljefelt, att bli annorlunda — led mig, för mig på en bättre våg! sade hon med tärfulla ogon och hopknappta händer. Gud skall sjelf föra er på en bättre väg?, sade han mildt; )fortro er åt honom — rädfråga ert somrtete vid hvarje steg ni tar, och slut ej örat till för dess röst.?