Helsingborgs-Posten – 21 februari 1862, sida 3

Utan tillgjordhet steg Astrid upp; men då Henriette ville följa dem, qvarholl Theophil henne, i det han framtog sin planbok och ur den det omnämnda bokmarket. )Mamsell Henriette? — sade han — hade qvarglomt det här märket i den bok som jag haft nöjet låna er — och huru vackert det än år, ville jag icke vara så oärlig att behålla det.? vJ)a, men går — det — icke an? stammade Ilenriette. Det skulle for mig vara ett nöje — men då tala vi om denna lilla händelse för grefve Nordenheim.? Nej, nej, for Guds skull, nej,? sade hon häftigt, i det hon tog efter silt bokmärke, som han lade i hennes hand. Det går ej heller an att jag behåller det, hvilket mamsell Henriette efter nogare eftersinnande säkert sjelf finner. vvore det något ondt uti, om pastorn hade ett bokmårke som jag oroderat ? Nej, visst icke, så sramt ej något hemligthetsfullt insegel lade sig öfver detsamma, ty en fästmö bör ej till någon annan karl gifva bort något, som ej hennes fästman känner. Henriettes ansigte lägade af den starkaste purpur ; han tyckte sig varsna hurn tararne ville bana sig väg genom de sänkta ögonlocken. Det skulle mycket kosta på mig, fortfor han, fattande hennes hand, vom mamsell Wallendorff skulle känna sig sårad af min välmenta anmärkning ...ert oskuldsfulla sinne är obekant med verldens omdömen och bruk .. tillåt då den, som menar er så hjertligt