Helsingborgs-Posten – 21 februari 1862, sida 2

Du har i dag ej varit vid lynne,? sade Astrid. Nej ty...? Hon tvärtysnade. Sjung ut!? bad Astrid glädtigt. Sjung ut! upprepade ilenriette med en djup suck. Snart sjunger jag ej mer — när det lider till våren och sommaren, då andra foglar sjunga, inspårrar man mig i bur.? Hon ryckte af sig förlofningsringen, som hon lade i Astrids hand och började häftigt gråta. Nej, Henriette lilla?, sade Astrid, jag har icke med den att göra.? Med mildt våld fattade hon den unga gråtande flickans venstra hand och återsatte ringen på det behöriga fingret. Nu smög hon sig ändå närmare intill llenriette och läggande armen omkring dennas lif, sade hon med en outsäglig ljuf ton och om möjligt ånnu ljufvare blick: Säg mig, min älskade vän, hvarfor du gråter ? När du så talar med mig kan jag ej motstå dig, svarade hon. Jag känner mig olycklig, ty jag...jag håller icke af min fästman — och i dag har jag varit mycket ond på honom — — och ej varit i tillfalle alt få untgjulta mig — och — — jag tror icke heller att jag skulle kunnat det...? Astrid, ehuru hon väl anat något af de förtroenden hon nu emottog, häpnade, och i det hon med en blick blandad af oro och deltagande såg på lienriette, frågade hon: Men hvarför forlofvade du dig med den du icke höll af ?