Helsingborgs-Posten – 21 februari 1862, sida 2

— vanser sig till följe deraf berättigad att flitigt begagna detsamma. Det ar med Astrid som med foglarne,? tillade hon, ?de sjunga helst i skuggan, och hon spelar och sjunger mest och bäst när hon år alldeles ensam.? vom jag vore i ditt ställe, menade ilenriette, så blef jag sjuk, om jag ej rent af dog utaf idel nyfikenhet. Nu foljer du med oss hem till middag.? Astrid såg på sin mor med en bedjande blick. Grefve Nordenheim inträdde temligen hasligt. 7Jag har sålt express efter mig; får jag lof att tala ett ord med dig, Henrik.? De återkommo genast, och Henrik såg ut som om en hagelskur i hast förstört hans forhoppningars gröda.? Jag måste resa hem, sade Nordenheim. voch det på sjelfva juldagen, inföll konsulinnan. Jag får ogerna, men det kan ej lljelpas. Var det ej fråga om att fröken Astrid skulle solja med llenriette hem ? Jag lemnar fröken min plats, och som Henrik kuskar för sin mor och mamsell Anne Sophie, så kanske att pastorn låter öfvertala sig? — fortfor han med en ton, i hvilken ej saknades ironi — vall stående på meden köra för sin syster och min fästmö.? Mot vanan var ingen fremmande Juldagen på Oslansors. Efter middagskaflet frågade Henrik om ej Theophil ville röka ett par cigarrer på hans rum. De unga fickorna blefvo öfverlemnade åt silt ode.