Helsingborgs-Posten – 14 februari 1862, sida 3

ledigt och bra, och ofta inslöt i hans samtal elt fint behagligt skämt, aldrig sårande eller grofkornigt, han var, som ofta är fallet med läkare och prester, en stor gunstling hos det läcka könet, men ehuru förekommande mot alla hade han icke hittills åt någon uteslutande lemnat företrädet, ej heller nägonsin genom ott osmakligt och meningslöst smicker gifvit näring åt ett ungt och oerfaret svärmande hjertas illusioner. Hans karakter utgjorde en förening af mildhet och fasthet; en ofverilning, ett ovänligt yttrande hörde hos honom till sallsyntheterna. Uti sina omdömen var han i allmänhet sordragsam och öfverseende. ehuru han var för mycket sanningsälskande att göra det svarta till hvilt. Han kunde till och med någor gång bland de sina eller till en pålitlig vän säga, när talet föll derpå, sin tanke om en person, äfven om denna tanke icke alltid skulle vara så fördelaktig, hvilket dock hvarken härledde sig från eller någonsin ofvergick till tadelsjuka. Han hörde till de få sällsporda som förstod att skilja menniskan från felet, han egde varma och djnpa känslor, men tillika makt alt beherrska dem, dock var han äfven en menniska som i ett obevakadt ögonblick kunde gifva vika för en upprörd sinnesstämning. En fin grannlagenhet röjde sig i hela hans förhållande: Genom sin sällsynta sköna röst och sin musikaliska talang på piano och flöjt, särdeles på sistnämnde instrument, var han eftersökt i sällskapslifvet, der han mer ån de flesta andra var i tillfälle, genom den ton han förstod att gifva åt detsamma, verka mycket godt. (Forts.)