andra... Men lofva mig, gamle, gode far, all nedlägga detta amne, för att ej mer ålertaga det, och oroa icke mina foräldrar dermedl? Med en suck räckte Zellerman Theophil handen, då denne steg upp och tog afsked. På Bjorkudden voro alla ljusen tända; i salen stod Elvas julbord, på hvilket lågo högar af julkusar, bakade af Astrids händer; torkade äpplen och päron ersatte de konsektyrer, sviskon, russin, fikon m. m. som de forra helgerna hade, prydligt lagda på sina tallrickar, figurerat på lilla Elvas bord. Den lilla tioåriva flickan började redan skicka sina suckar tillbaka till minnenas land, men hennes medfödda finkänslighet, måhanda understödd af syster Astrids kärleksfula sormaningar, tillbakahöll hvarje klagande utajutelse från hennes läppar. Om de enkla tillredelserna vittnade om en förlorad förmögenhet, så återspeglade sig på hvarje anlele den anda af inbördes kärlek som genomgick denna familj. Husmodern satt i den lilla salsoskan, framför thebordet, undrande om ej Theophil och Richard snart skulle komma. Och nu inträdde den senare, och kort derpå den förstnämnde. Jag har i år inga julklappar till eder?, började familjefadern. Visserligen hade jag kunnat åstadkomma något litet af mindre värde, men jag tycker det skulle illa passa, alt samma år jag nodgats uppgifva min stat, då på samma sålt som fordom jollra bort julafton. Elt annat år, om allt går väl, skola vi taga vår skada igen.? Pappa har rati, juföll hans hustru. Och