af PILGRIMEN. (Fortis fr. nr. 13.) Tack för dessa ord, sade Zellerman, besvarande hans handtryckning. Men vore hon än fri, så vore hon icke den maka jag onskade min käre son?, tillade han med värma. Hvarför icke?? frågade Theophil med låg röst. Hon är ett nyckfullt, oforståndigt barn och heter Wallendorff.? )e fel hon har, har hon genom en forfelad uppfostran erhållit — inom henne gömmes guld af den mest gedigna halt, som blott väntar på en vän, som hjelper henne arbeta upp det — och hvad namnet belraffar, så trodde jag alt min ädle prost skulle vara alltför upphöjd ofver sådana småsaker, för alt fästa sig dervid.? Jag kan ej hjelpa det, jag har ock mina fördomar, som jag ej kan öfvervinna. Hvad anaär vännen som skulle arbeta allt detta gedigna guld, så har ju bror förr yttrat att hon kommit i goda händer genom sin förbindelse med Grefve Nordenheim. Jag trodde, jag hoppades så, men jag börjar frukta, att ej Grefve Nordenheim sorstår behandla henne rätt, deras å ömse sidor skarpa kanter stöta alltför hårdt emot hvar