AAHA — Prolog wid Skarpskyttefesten i Norrköping den 17, 18 ech 19 Jan. 1862. Wi mindes föga krigets efferdagar, Då segerus örn alltjemnt flög ut vå jagt, Od Folfets Man gaf werlden nya lagar, Till dess man hjelten uti bejer lagt ÅAtt tåras ut och dö vå Sanct Helena, Ferglömd och hånad, fången och allena. Sen blef det frid, oh nöjd med segerstäten, Sem firades då bragdens sel git ned, Man spådde lycka efter feglalaten Och stiftade en ewig, helg fred; Ty kriget sielft — med hjelten låg begrafwet på tippan, fierran uti Westerhafwet. Från skilda Håll wi hörde sänger linda Om andena blomma frigjord ur sitt twäng; Hon futtrade om bragder, minnets dufwa, Öch hepvet skimrade i tal och sängOch hugstor mandom lefde upp i norden — Sj iuft i handling, men dessmer i orden. Det blef få tyst — wi hörde gräset wåra, Ty qwalmig luft plär plocka bredden fram. Om hwad wi warit läste wi en lera, Och trodde segern wara köpmansfram, Sem fås för pengar, blott man will betala, Då krigets ande waknar ur sin dwala. Naturens frafter tämide mi. Med ånga Wi vlöjde hafwet ifrån Arand tll strand, I Och blirten sjelf wi lyckades att fånga Tillan vt tans ilbud öfwer haf od) land. En enda fraft wi glömde bort — den största — Mår eg eu kraft — den ärlaste, den första. Då mörknar det igen, och äskan ljungar, Och krigets ande wårnar mån met mån; Den striden får ej endast mellan fungar, Men mellan folfen går ven nn igen, Och werlden wafnar upp i kamp ech läger: Ty freden glömt att löfa tidens frågor. Men nu mi weta, att wi fåfängt tala Om fådreng ära inwid Sagas elf. Det är ej nog, att med sitt guld betala, Men för sitt foslerland fia offra slelf: Ty den sem styggar när en fara gäller, Han är ej man — och Swen st år han ej heller. Uti wårt land det finns förut en wärnad Medbergarskara, fom fia lärt att släss; Ty hwem är den, fom wäckte werldens häpnad Od) stänkte häfdens segerpris åt of? Je, Swenska Kueften — bondens fon od) lite — War den, som wärnade för Sweriges rike. Äu bor den fnekten i fitt torp mid wägen (Ty Carl den Elftes werk stär änun fast); Han plöjer äkern, i fin möda trägen, Och odlar jerden utan ro ech rast; Men kommer efred — genast waknar hjelten, Som mejar fiender ech rensar fälten. Det är den gamla stammen; det är efen, Som färufrisk trotjar många stormar än; Kring honom wärer upp för wapenleken Gn annan här af frie Swenske mån. Förr sted den wäldige i kampen ensam, Nu weta wi, att fampen blir gemensam. En tid skall kemma, då ur hwarje hydda En krigare går nt på fädrens fed, Som fjelf sitt hem, fin frihet fan beskydda; Men lilla gossen han will följa med: n liten vilt med Swensk fokard i mössan — När far har skjutit, kan han ladda dössan. hå När Thor den starke, uti fordna dagar, Mot trollen git, han spände bältet till. — elll svlittring folfets gudakraft förswagar; Klart må det weta, hwad det kan ech will. Du gamla Swerige! gör som Sagas hjelte, Ty enighet är folfens starkhetsbälte.