Helsingborgs-Posten – 7 februari 1862, sida 3

straxt, men efter ett litet uppehåll frågade han: Om jag kommer tidigt hem i afton?, var det ej så som far sade? Om jag ej hörde bror går, smålog den gamle, :å skulle jag tro att bror sosvit, och således först appvaknat vid min röst. Jag erganner?, svarade Theophil, ratt jag nu blott med min kropp var hår inne — jag reser hem senast klockan 9 för att bereda mig till morgonens otta.? När skola alla dessa grubblerier försvinna?? sade zellerman, saderligt bekymrad. Jag vill ej forska — öfver det ena lägger sig bojan af en ed. . .7 Instiktmessigt upplyste han sin förmorkade blick till den, med hvilken han talade. Lät ej den bördan trycka dig.? Theophils steg blefvo häftigare. Jag lar många egna erfarenheter af samma beskaffeuhet, förtäljde den gamle, voch vid dessa tillfällen har jag alltid användt den tröst som evangelium tillåter oss erbjuda en ångerfull botfärdig syndare och sedan anbesallt både honom och hans själasörjare åt Gud, väl kännande den senares få pund.? Det arbetade mäktigt inom Theophis bröst, dock bibehöll han en ihärdig tystnad. Men det är något annat,? återtog gubben. Utan att gifva akt på det sista yttrandet afbröt honom Theophil: Möjligtvis inträffar en dag att min tungas band får lösas — Gud gifve att min vördade förman då lefde.? Nu satte han sig bredvid Zellerman i soffan, då denne yttrade: Just derföre alt brors tunga i detta afseende är bunden, tjenar det till intet att någonsin vidröra ceua ämne, Men det audra