Helsingborgs-Posten – 7 februari 1862, sida 3

skeppsbrott än en liten skuta. Den son står han se till att han icke saller. Theophil hade af naturen elt saktmodig och jemnt lynne, förenadt med en fast oct stadig karakter, men nu kände han blode! sorssa upp åt hufvudet; sedan hnn besinna sig några minuter, sade han slutligen mec långsam och afmätt ton: ÅAl ingen annan än Prosten zellerman hade jag så lange stillatigande åhört dylika yttranden. AF en öÖsverdrifven styrka skryter Jag visst icke, men någon åreförgäten skurk, som ej bär aktning för en annans egendom, kan jag aldrig bli.? Jag förlåter en ynglings uppbrusande vrede?, återtog den gamle saklmodigt. Jag är ingen yngling, jag år ljugusex år, genmälte Theophil kallt. Må vara, men bror är i den ålder då menniskan lättast och oftast dukar under för passionens makt. Att bror aldrig i direkta ord söker tillvinna sig henne, vet jag forvisso, men om bror alltid eger så pass välde öfver sig sjelf, att han ej någon gång i indirekta låter henne ana huru det står till inom honom, är en annan fråga. Theophil for med handen öfver pannan, i det han tankfullt, men med mildare ton än den han förut begagnat, sade: Jag vet ännu ej huru det står till inom mig — men klarare än jag nyss det gjorde inser jag nu att far menar mig väl, och han kramade patriarkens hand, som han slöt i sin: )och på Guds makt, skall ej väktaren i mitt hjerta slumra.? . (Forts.) —