Helsingborgs-Posten – 7 februari 1862, sida 2

äB33: AA: ———— bilden är oss kär, som vi mer gudnäs i föreställningen än hittills i verkligheten skädatAnnu en af den gamles hufvadsvagheter, om den så kan kallas, vilja vi nämna: Hans ytterliga gränslösa tillgifvenhet fir alla dem som buro Liljeseltska namnet — en svaghet som hans dotter i superlativ grid delade. Bergsrådet Liljeselt, kaptenens far hade gifvit honom pastoratet, hån hade till den första nattvardsgången så väl beredt Kapten Liljefelt som dennes husiru, döpt Theophil, äfven konfirmerat honom, och med hvilken glädje var det icke som han antog denne sin gunstling såsom sitt biträde. Julqvällen var nu för handen och våderleken ovanligt gynnande; luften var klar och mild; ingen gren af de med rimfrost smyckade träden rörde sig, och inom has herrskade från det minsta till det största en festlig ordning. Klockan hade slagit 3, solen var nyss nedgången och den grannaste aftonrodnad färgade horisonten. Zellerman sätt i sin kammare uti den derstädes befintiiga gammalmodiga kanapeen. Theophil, som inom en half timma ämnade sig till Björkudden, gick nu fram och åter på golfvet. . Far och bror voro de benämningar de båda prestmännen vanligen gäfvo hvarandra, Jag umgås med en vild ide, smålog den gamle, jag har mycken lust att i morgön uppträda uti högmåssan.? Predika! utropade Theophil med förväning. Ja, jag tänker Extemporera några ord öfver dagens Högmässotext, som i sig sjelf