Helsingborgs-Posten – 7 februari 1862, sida 2

handling omformälas, något hårdt orättvist utlåtande, då lågade harmens rodnad på de gulnade kinderna och läpparne darrade lindrigt under det han höjde sin ännu klara röst till det ädlas, rättas och sannas försvar. Vi nämnde den tillgifvenhet han hyste för fordna dagars, så väl ljusa som mörka sidor, men i elt fall skiljde han sig dock från den tidens anda. De åldriga som ännu i sina minnen med lätthet flytta sig tillbaka mot slutet af förra och början af närvarande sekel, torde erinra sig hvilken stötande krypande ödmjukhet presterna den tiden iakttogo i sitt umgange med de högre uppsatta. Ödmjukheten år vacker hos alla och isynnerhet hos ordets tjenare; men om någon lifligt bör ihågkomma den jemalikhet som genom de likartade behofven och bristerna är menniskor emellan, är det just presten; och Prosten Zellerman, ehuru på afstånd följande brukets stadgar, förnedrade sig aldrig genom detta osmakliga krus, detta meningslösa smicker, som i så hög grad nedsätter den som deraf betjenar sig. Han gaf en hvar hvad denne genom sin plats i samhället tillkom; men intet derutöfver, och älskande mer än allt annat det embete han i 50 år förvaltat och aldrig vanhedrat, ville han icke bortbyta sin anspråkslösa herdestaf mot höghetens mest lysande symboler. Hans visa barnasjäl — om vi så få uttrycka oss — glänste lika snöhvit som hans ärofulla hjessa. Mannen hade lefvat som han lärt och hade aldrig med basunljud kringfört sina många ädla och kristliga gerningar. Måhända hafva vi allt för länge uppehållit oss med teckningen af den gamle tjerstfrie prestmannen i Thorsberga. Vi neka ej att