Helsingborgs-Posten – 7 februari 1862, sida 2

dror och utgjorde en vacker, genast i ögonen fallande koutrast till den svarta, alltid vål vårdade rocken, på hvilken ej ens i det djupaste hvardagslag ett stoftkorn kunde upptäckas. Gubben egde ingen af sin ålders hvarken vanor eller ovanor, han snusade icke, rökte icke, hvilade ej en gång middag; oaktadt sin blindhet hade han en särdeles förmåga att hjelpa sig sjelf, öfver allt i sin inskränkta boning gick han obehindradt hvart han behagade, och endast på längsamheten af hans steg kunde man märka att hans blick var släckt för dagens ljus. Aldrig var han sysslolös, han bandt nät, nystade garn, egde ett ypperllgt minne, som sedan barndomen ännu forvarade hans älskade klassiska sorsattare. Med intresse och uppmärksamhet följde han med sin tid, och hans dotter och Theophil turade om att läsa för honom, så väl tidningarne, som de nyare af värdeutkommande litterara produkterna. Hvarje blad eger ju sin lilla mörkare färgbrytning, skulle då ej menniskan, huru skär och ljus hon än må vara, ej hafva sin? Vår gamle blinde patriark egde också sina egenheter, en följd af hans ålder, derigenom uppkom små motsägelser i hans yttranden och en viss ensidighet i hans omdömen; han vidhängde med envishet sina meningar, och hyste en förkärlek för den gamla tidens politiska åsigter. Ehuru ingalunda föraktande att om det närvarande taga kännedom, ansåg han dock alltid det som varit för det bästa. Men aldrig utfor han i hästighet mot de med honom olika tänkande. Det var egentligen det lägsinta, det invärtes fula hos menniskan som han hatade, hörde han någon omensklig