Så går det till. Novell af PIEGRIMEN. (Forts fr. nr. 13.) VII. På en bergsslullning nära iniill Thorsberga kyrka låg med sin lilla ofversäning ett rodfargadt palriarkalisktaljall. Den vördnadsvärde man, som der ännu utgjorde förnämsta prydnaden, hade i 40 år såsom pastor innehaft denna sorsamling, och sorut som sin aldersligne faders medhjelpare under ett decennium förnämligast vardat densamma. Prosten Zellerman hade i lidandets skola mognat till det han nu var, en i ordets djupaste mening varm och sanu christen. Knappast kunde man nämna ett lidande, af hvilket han ej egde en större eller mindre erfarenhet. Af 8 barn var hans äldsta dotter Carin det euda som honom återstod, och hon hade sedan sin ungdom, då hennes mor afled, varit förestyret i sin fars hus. Icke vilja vi uppråkna alla de sorger som hemsokt deu gamle, hvilken slutligen i ett yttre mörker måste sramvandra sin väg; men det i hans själ klart brinnande ljuset ersatte det som i utvärtes måtto saknades, och öfver hans äldriga och fordom vackra, nu vordnadsbjudande anlete, hvilade ett drag af vändlig frid. Silfrerhtita lockar nedfölto på hans skul