Helsingborgs-Posten – 3 februari 1862, sida 2

—— VA 0 qannnn ske ej en gång af henne sjelf erkänd drifljäder, dertill medverkade. Astrid, känslig för den välvilja — så kallade hennes blygsamhet den enträgenhet med hvilken Henriette sökte henne — för hvilken hon ansåg sig vara ett föremål, gick med sitt fulla varma hjerta den nya vännen till mötes på halsya vägen. Konsul Wallendorff, som just icke egde några synnerliga sympatier for sin förvaltarey, som han vanligtvis i dagligt tal benämnde Kapten Liljefelt, såg likväl med nöje och stolthet dess vackra dotter röra sig inom de praktfulla rummen på Östanfors, ehuru han icke i silt sätt emot henne förglömde sitt sjelfbestånd och hennes fattigdom. Ingen vecka förbigick, som ej de båda flickoana utvexlade sina besök med hvarandra. Liljefelt såg på och teg, om han för någon af sina barn skulle hyst hvad man kallar svaghet eller förkärlek, var det för sin äldsta dotter, ehuru han i sitt väsende och sina åtbörder visade Antonia mera ömhet. vJag tycker ej om den intima vänskap som i hast uppväxt mellan Mamsell Wallendorff och Astrid, sade han stundom till sin hustru. Men som jag ej ser mig kunna förhindra deras ömsesidiga täta umgänge, tiger jag så länge. vSöndagen före Jul satt familjen på Björkudden förtroligt sammansluten kring skymningsbrasan i salen; de båda makarnes stolar voro tält stående bredvid hvarandra, Astrids intill moderns, Antonias närmast faderns, under det att lilla Elva på en pall vid kaminen roade sig med attsteka äpplen. Richard, som alla Söndagar vistades hos sina föräldrar, var äfven med i kretsen.