Helsingborgs-Posten – 3 februari 1862, sida 2

Henriette, i likhet med nastan alla unga siickor, som från den dvallika barndomen nyss uppvaknat till medvetandet af sina egna längtansfulla hjertan, erfor en stark ätrå efter elt annat qvinligt väsende, hos hvilken hon kunde inlägga allt hvad som inom henne föregick, huru orimligt det än för andra knnåe synas; hon ville vara förstådd och ringen hade ännu förstått henne.? Ordet vsympatid egde en tjusande klang i hennes ögon, och knappt hade hon inblickat i Astrids öron förrän hon på fullt allvar trodde sig hafva fuanit en med henne, efter hennes föreställningssätt, sympatiserande varelse, hvilket med andra ord betydde: en jemnårig af hennes eget kön, som skulle säga ja och amen till alla hennes infall, af hvad namn de än vara månde. Anne-Sophie var väl villig att verkställa hennes order. men på samma sätt som man tänker sig en mekanisk docka, hvilken taktmossigt åstadkommor vissa rörelser; denna slicka, förbittrad så väl öfver sitt eget tunga öde, som mot dem, hvilka hon ansåg hafva skapat detsamma, var visserligen lydig, men tyst, kall och kärlekslos; bemsallen under den egoism, som i mer eller mindre grad ligger på djupet hos hvarje menniska, gjorde hon måhända Henriette mindre rättvisa än hon bort, och till följe deraf bidrog hon i någon mån sjelf till det mellan henne och hennes kusin uppkomna missförståndet. Henriette å sin sida försmådde alla försok att upplösa den intrasslade knuten, och hon vände sig nu med ett ungt svårmande hjertas hänförelse till Astrid, utkorande henne, efter en helt kort bekantskap, till sin bästa vän — och vi vilja bekänna för läsaren, att en annan hemlig, kan