—————— ä— — — Sa gär det till. NOVOUI a PiLGRIMEN. (Ferts fr. nr. 12.) Konsulinnans ansigte blel annu högrödare än det brukade vara, i det hon svarade: njag är glad och tacksam, att icke af div vara misskänd; men de lära sjelfva vara skulden till sin olycka. vån sen, ålertog grefvinnan, inga förhållanden, de vare af hvad beskaffenhet som helst, berättiga oss alt ringakta den obemedlade; har han sjelf medverkat till förändringen af sin lefnadsställning blir det hans ensak. Hon tystnade, men efter ett kort uppehåll fortfor hon: e hafva mycket alt sköta om, de stackars Liljefelts, och att hälften minst af de kringlöpande berättelserna äro hopspunna af syvallret och tadelsjukan, kan man taga for gifvet. Liljefelt sjelf har jag ännu icke sett. ner flickan och hennes mor en gång i kyrkan; den förstnämnda har ett högst fördelaktigt yttre, och den sednare har visst varit vacker, fastän lidandet satt sin pregel på hennes ansigte.? könsulinnan, ehuru svag för sin dotters infall och nycker, hade troligen icke utan dessa vinkar från hennes högt aktade granne, befordrat den sistnamndas oemotständliga begär att knyta en vanskapsforbiadelse med den alskliga Astrid.