Helsingborgs-Posten – 31 januari 1862, sida 3

ken ej godkännes af mitt förnuft och mitt hjerta. Vid dessa ord genomgick en iskyla hela hennes varelse; hon visste ej sjelf hvarlore, men hennes tanke hakade sig fast vid Antopias drom.? VE. Julen med sina många bestyr stod nu ulanför dörren. Det gynsammaste sladsere tycktes befordra de uuder helgen väntade nojena, hvilka man äfven i denna krets på landet amnade forskaffa sig. Kapten Liljefelts hade som sagdtej utsträckt sitt umgänge langre än till Thorsberga prestgård och Östanfors; men på båda dessa stållen hade flere af de i orten boende grannarne sett den vackra alskliga dottern. Umgänget mellan de båda familjerna var nu kommet i jemn fart. Konsul Wallendorff och Kapten Liljefelt besokte sällan kvarandra, men deremot såg man ganska ofta konsulinnans eleganta ekipage ila vägen bortåt Bjorkudden. Hon var just sådan, som man in legio finner menniskorna på vårt underliga klot. Fåfänga, slösaktighet, sammansparad med småaktighet, ett jagtande efter det granna skalet på bekostnad af den dugliga kärnan, brist på verklig bildning, själstomhet, med ett ord, alla dessa små lyten såg man hos henne i den mest harmoniska förening, eller rättare sagdt var det genom dem en slags dissonans i henues själ. I början blygdes hon för den gamla ungdomsvännen, som egde intet af allt det som för henne var det högsta. Men en liten händelse hade i detta afseende åstadkommit någon förändring.