Helsingborgs-Posten – 31 januari 1862, sida 3

och en mörk, böjde sig ned på desamma. Jag kunde tala, jag kunde hora, jag frågade: hvad gören j? hvad heten j? Vi, tvenne siender till hvarandra, mötas hör i Astrids brudstol: jag ar en ljusalf, jag ber Rud för henne; hon är en svartalf och ber ondt öfver henne — mycket sar hon att strida med; goda och onda makter skola kämpa kring henne. De äro oense om hvilken make de vilja gisva henne. Jag har utvalt en — den der en. Hon tecknade på svartalfen. Nu hördes ett thordonsljud — jag sprang ut — det blixtrade till — kyrkan stod i full låga; men i ogonblicket uppväxte på stället der hon stått en liten skogsdunge. Var det icke en underlig dröm 2 Jag har mycket tänkt, mycket bedit, sade Astrid samma morgon till sina föräldar, och jag tror att jag gör rältast uti att ej forena mig med den som jag icke kan göra lycklig — oeh jag känner att Kapten Rosenström ej kunde blifva det genom mig. — Pappa! besvara hans bref, säg honom allt ljufligt och godt som pappa kan hitta på — — bed honom ej blifva ond på mig — — och förlål mig, pappa. — Hon ville kyssa hans hand. Icke så, mill barn,? sade han i det han drog undan handen. Förlåt mig, som qväfver den lilla glädjeros, hvilken nu hade kunnat uppblomstra på pappas törniga stig, Förlåt, o förlåt... Jag skall i morgon enligt din önskan skrifva svar till Rosenström. Aldrig skalljag tvinga mitt barn att ingå en förbindelse mot sin bestämda böjelse. Men vet tillika? sade han fast och lugnt, att jag heller aldrig lemnar mitt samtycke till en förening, hvil