Helsingborgs-Posten – 31 januari 1862, sida 2

— — le gå derhän. Jag såg att han.. Hon tvärtlystnade. Det anade mig ock, smålog sorgligt kapten. Sof emellertid på saken och, ännu en gång, var viss om alt vi endast afse din lycka —— — — — — — — — — — Hvad säger du ? frågade Astrid i tyshet sin bror. ÅJag afråder dig derisran; äktenskapet år heligt. Lostena skola vara srivilliga, utgängna srån en kärlek som vill, som kan offra allt. Att gå i brudstolen som ett osferlam tör andras skull, vore det äfven för de käraste man eger, sina föräldrar, är långt mera excentriskt än att afslå dens hand man ej ej kan älska.? Astrid svarade icke, men vi vilja nu bevittna en liten aftonscen mellan de båda systrarne. På soffan midtemot Antonias säng voro tvenne baddar, en langre och en kortare; i den seduare stumrade Elva djupt oeh godt. Antonia hade lagt sig, men soficke; Astrid hade ännu icke släckt lampan, som stod Jä det lilla bordet framför fönstret, vid hvilket hon satt; bon läste i sin psalmbok, och det blef ej obemärkt af Antonia huru tårarne tillrade ned på de tryckta bladen. Nu reste sig den sistnämnda i sängen och vinkade Astrid till sig. Hon drog en taburett intill bädden och frågade på deras språk : Vill du mig något, Antonia ? ÅJag vill icke att du skall vara ledsen. Det är icke så lätt det, svarade Astrid på samma sätt. Direktören sade alltid till oss att vi icke skulle vara ledsna — pastorn också — ty Gud skickar allting: — det blir icke annor