Helsingborgs-Posten – 31 januari 1862, sida 2

hon begrep ej sjelf hvarsore dens bild hon nyss sett plotsligt framställde sig for hennes blickar. Om jag ej visste dig vara ur stånd alt för din far säga en osanning, skulle jag af den hastiga färgskiftningen i ditt ansigte sluta, all du nu verkligen sagt en sådan.? Jag begriper ej sjelf hvarför jag rodnar. — Men, o hvad jag nu varit oädel,? och hon lade sina armar kring fadrens hals; vi fall jag beslutar mig derfor, borde jag aldrig lålit pappa och mamma förstå att det vore något of... offer hade hon velat säga. Kanske, sade hon, ?kan jag med tiden komma alt hålla af honom.? Nu närmade sig modren till den älskade gruppen, oeh fattande sitt barns hånder, sade hon med ömhet: PMitt goda barn, hvad tror du vi åsyfta om ej din lycka ?? Jag får ju säga, återtog Astrid, huru jag har det inom mig 2 Det är just det som jag önskar,? svarade Liljefelt. Jag har aldrig just allvarsamt tänkt mig in i en förändrad lefnadsställning; men det har alltid föresallit mig att man, för att i en äkta förening kunna bli lycklig, skulle öfver allt annat på jorden älska sin man — och det vore mig alldeles omöjligt, hvad Kapten Rosenström betråffar. Ingen förening kan utom detta vilkor bli lycklig, deruti har du rätt ; men en man med Rosenströms grundsatser och hans visst icke oangenäma yttre måste blifva första föremålet för sin hustrus hjerta.? Ack, en aning sade mig, yttrade hon, besvarande sin egen tankegång, vatt det skul