Liljeselt allvarsamt, nämner du aldrig den saken mera. Och dessa af Liljeselt uttalade ord voro tillrackliga att afhålla familjen från alt någonsin mer upptaga amnet. Ett lika ovanligt som vackert förhållande egde rum mellan sadren och barnen. Ehuru enligt sin natur mer frånhållande an närmande, hade dock kapten Liljeselt aldrig hindrat sina barn från alt med fortroende sluta sig till honom. De visste att det fanns ingenting, vare sig ringa eller stort, om hvilket de ej kunde tala med sin far och i hans narvaro; men tillika var hans vilja, en gång yttrad, dem lika helig som en stadgad lag. Hade han en gäng afslagit en bon, upprepades den icke mer. Hans lynne var ovanligt jemnt och händelserna, ehuru bittra de än voro, inverkade aldrig synbart på detsamma. Under en lugn yta dolde han djupa och starka kanslor och egde en till det otroliga gransande sjellbeherrskning. En enda egde nu hans oinskrankta förtroende, det var hans maka ; blott tvenne utom henne hade nägonsin egt det, hans mor och hans bror. Åldrig ovänlig eller mulen hade han i allmanhet icke heller något ömt eller smekande i sitt väsende och sålt alt vara. Dagon säng inträffade i det stilla hvardagliga lifvet en hågtidsstund, och huru varmt, huru hjertligt varderades icke dessa små ynnestbevis af den som honom tillhorde. liuru själfull var ej då hans småleende, hvilket behag inlade han ej i sin rost och huru vacker var ej hans blick. Oaktadt sitt i fortid åldrade utseende hade han ett intagande och ädelt ansigle. Hans ord voro ej många, men det han sade var innehållsrikt. Det var en man