Helsingborgs-Posten – 24 januari 1862, sida 3

inspektorer, sade Nordenheim, ickeulan hetta, vi alla som äro loutagare.? Jag är ej mer någon löntagare,? sade konsuln med en viss stolthet. Ja ej nu, återtog Nordenheim. voch blir det heller aldrig; en bra och duglig karl kan icke bli fattig — låt dem sätta mig på ett stenrös utan alt hatra en skilling och jag skall försörja mig, sade konsuln och smågnolande på en visa lemnade han rummet. Nordenheims blick var mörk ; tankfull satt han i kabinettssoffan med hufvudet hvilande mot armen ; slutligen sade han, just som konsulinnan gick ut genom en sidodorr: )Nu, Henriette, måste du redogöra för hvad du menade med de? och vi, hvarföre är det underligare att Liljefelts åka en kort väg än att ni gora det? vDe äro ju fattiga och fattigdom och hogsärd passa ej tillsammans.? vDen man, sade Nordenheim med afgörande ton, som är hogmodig i rikedomen, bor äfven vara det i fattigdomen — i annat fall föraktar jag honom. Det är en egen princip ...? smålog Henriette ironiskt. XMen, återtog Nordenhsim, Yjag vet icke huru det möjligtvis kan komma under benämning af högmod att åka till sina grannar. En vagn rullade fram för förstugoporten. vNu kommer Henrik tillbaka,? sade Henriette, glad att få afbryta det af hennes sastman åter upptagna ämnet.