och anmärkte med sorväning grefve Nordenheim, som ej kunde afhälla sig från att stundom lyssna åt det hället, den ovanliga lätthet med hvilken fröken Liljeselt uttryckte sig, utan att hon sjelf tycktes ana det, låg det något poetiskt så vål i hennes språk som i hennes satt att berätta, hvilket genom hennes melodiska röst erhöll ett ökadt behag. Mor och dotter rigtade ofta ögonen åt dubbeldorrarne, genom hvilka man kunde på en gång se genom de tvenne inom hvarandra belägna granna rummen. Det var som om de väntat att få se något kärt ansigte; men den väntade kom icke, de visste icke att bokbållaren på Östanfors ej nu för tiden hade tillträde till något annat rum än malsalen. ppet skulle för oss vara en sann glädje om vår son kunde motsvara herr konsulns fordringar, sade fru Liljefelt kort före afresan. : yvi skola hoppas det båsta, svarade han torrt. Denna ceremonivisit räckte blott en timme. Henriettes sista ord till Astrid voro: uKom snart igen !o ypet var en förbannadt vacker flicka, v utlät sig Wallendorff, en rigtigt grann flicka, som förträffligt skulle figurera på en bal; skada att hon är dotter af en obskur person.? Obskur var ett uttryck som ofta utgick från konsulns läppar. yMan kan icke säga att kapten Liljeselt är pågon obskur person, menade Nordenheim. nJO jo men, den som förvaltar en annans egendom: kan vål betraktas så — hvad är han annat än en inspektor ? npå äro vi alla Kongl. Maj:ts och kronans