Helsingborgs-Posten – 24 januari 1862, sida 2

och jag får uppriktigt säga, att om jag ej vetat hvem det var, skulle jag omöjligt kunnat igenkänt Dora L.? rpet tror jag nog, svarade med ett behagligt småleende fru Liljefelt, under det att hon, utan alt dertill blifva bestämdt inbjuden, tog plats i soffan, då Henriette förde Astrid till en sonsterfordjupning der de båda satte sig. Ovilkorligt lät fru Liljefelt sina blickar vandra omkring i detta rum, der hon i sin ungdom så många otaliga gånger sutit, hon kände sig på en gång fremmande och icke fremmande : här mötte henne en förening af nytt och gammalt; på väg att förirra sig till minnenas land, hade bon all möda att kunna återvinna den fattning som fordrades för at! inleda en passande konversation. Men som konsulinnan Wallendorff tillhörde dem, som antingen ej ega begrepp om det passande, eller ock ej brydde sig om att iakttaga det, vi veta ej hvilket, yttrade hon som inledning till samtalet : vpet mätte vara underligt återkomma till elt stalle, som man till en stor del betraktat som sitt eget. Hvad det beträffar,? återtog siu Liljefelt, med en värdighet, som oaktadt hennes naturliga saktmod aldrig förnekade siz. kan det ej tillämpas här, ty jag har aldrig betraktat det här stället som mitt eget.? )Men din man var ju egare af halfva egendomen : vi voro ju ?du om jag mins rätt ?? Ja, så vill jag minnas, smålog fru hiljefelt; men tillade: som min svåger genast löste sig till min fars del, så kunde ej min man betrakta sig som egare deraf. vpet var ett bedröfligt slut på det huset. Hvilket 2? frågade fru Liljefelt.