Helsingborgs-Posten – 20 januari 1862, sida 2

uppehöll sig. Vid åsynen af hennes nuvarande ingalunda prydliga gestalt tecknade sig ett slags ångestfull oro på konsulinnans ansigte, under det att missnöjet rynkade faårens ögonbryn. Men denne fader, som ock i vår berättelse kommer att intaga en icke obetydlig roll, vilja vi i förbigående söka åskådliggöra för läsaren. Konsul Wallendorff var en storvext man med vackra drag, men med blicken på en gång rå, lurande och förslagen ; hans maner voro lediga, orden flöto temligen lätt öfver hans läppar, och när han ansåg det lona mödan fyllde han icke illa sin plats i sällskapslifvet. Som affärsman var han skicklig och egde derjemte en mer än vanlig ipräkkännedom. En bland hans mänga mindre ålskvärda böjelser var ett makligt begär att vilja förödmjuka den i verldens ögon ringa ansedde; det granna glittret på verldens vägskål gällde efter hans begrepp om mått och vigt långt mer än en icke blandande men god och jernhaltig metall på hederns och dygdens; fattigdomen var enligt hans rättsbegrepp en skymf, oeh hans inom. sig hyllade lefnadsregel denna: man är sig sjelf närmast. Hau som alla andra egde ock sina ljusa sidor: han var en god man och en efter ordalydelsen öm oeh huld fader. Henrielle var hans ögonsten och föreningslänken mellan honom och hans maka. Utom henne hade troligen det äkta bandet varit mer slappt; men oaktadt det öfverhufvud taget goda förhållandet dem emellan fanns en ömtålig beröringspunkt som isynnerhet för hustrun föranledt mången oangenäm stund. Detta tratofrö var hennes son med första giftet, baron