Helsingborgs-Posten – 20 januari 1862, sida 2

försiänd fullt utbildad fsöljeslagerska, än låta sig fängslas af ett par 18-åriga skona ögon ? Hurn otroligt det än tycktes, var det dock hennes fägring som hade lagt beslag på hans hjerta, och dertill sällade sig en stor porlion sjelffortroende, nemligen det, att han af detta nyckfulla, men i grunden alskliga barn, skulle kunna göra ett underverk. Den första fråga som han i den afgörande stunden tillställt henne var : Är ert hjerta fritt 2? och dertill kunde hon då sanninasenligt svara ja. Och det ja, som han straxt derpå erhöll, var förestafvadt af samma motiver som bortgift så många oerfarna flickor före henne. Gresve Nordenheim var ett godt parti; den titel han bar smekte hennes öron, och det smickrade hennes fåfänga att sa tidigt kallas fästmö ; icke försummade hennes föraldrar något tillfälle att uppelda de svagheter hon delade med så många andra af sitt kön. Nordenheim förtjente den aktning han så allmänt ätnjot, ehuru säkerligen han med silt ingalunda lockande yttre och sitt sträfva lynne skulle, om han varit saltig karl och dertill burit ett obemärkt namn, icke allenast varit förbisedd, utan äfven skuggsidorna i hans karakter, af hvilka han egde sin beskärda del, betraktas som mörka fläckar. Sträng i sina omdömen egde han på menniskor i allmänhet stora fordringar. Men här sluta vi vår teckning af denne man, som under fortgången af vår berättelse ofta kommer att framträda på scenen. Det var vid middagstiden som grefve Nordenheim anländt. Utan att göra den ringaste förändring i sin toilette gick Henriette ned i kabinettet, der man i djupa hvardagslaget vanligtvis