Helsingborgs-Posten – 20 januari 1862, sida 2

En ganska liflig tvist hade föregående dagen förevarit mellan Henriette och hennes fästman. En liten liten skiljaklighet i åsigler — något som ganska ofta forspordes mellan de unga tu — hade uppstått. Gresven, som icke var någon månskensriddare, men en allvarlig man, omkring 33 år, och i alla afscenden stod på egen betten, sade sin mening rent ut, utar att genom någon courtoisie eller granna ord förgylla densamma; hans unga fåstmö, ej van att gifva vika för någon annans mening, om ej för sin brors, behöll i det längsta sista ordet, och när det ej lyckades heune svepte sig hennes lynne i en molasky. Grefve Charles Emil Nordenheim var tredje major vid det inom provinsen förlagda regementet, och i soljd såvälaf det frejdade namn han bar som genom sin oberoende lefnadsställning, njöt han allmänt anseende. En knapp half mil från Östanfors låg hans egendom Hjelmsätra, det var ett arf efter hans aslidne fader — en på sin tid hogt uppsatt -embetsman. Hans moder och systrar förestodo hans hus, ett af de gästfriaste och mest ansedda i orten. Gresve Nordenkeims förlofning med mamsell Wallendorff hade väckt allmän förvåning. Han var af en gammal aristokratisk slägt och både hans karakter och tänkesätt buro en pregel deraf. Man forskade efter anledningar till hans val; var det hennes formögenhet som lockade honom; men kunde det ens vara tänkbart att en man med hans grundsatser skulle fika efter det hvaraf han hade nog forut? — Hennes skönhet? — Skulle icke den mogue mannen förr söka efter en honom i ålder och bord motsvarande, till sinne och