Helsingborgs-Posten – 17 januari 1862, sida 3

Jag eger intet utan mina arbetskrafter, — min ene son är vice pastor i det pastorat som lydde under denna min fars egendom, den andre blir bokhållare på farfaderns fordna bruk, — och ändå anser jag mia ej vara sorodmjukad. går ej ur vägen, kryper ej i stoftet för någon. Det aifves enliat den moraliska lagen blott tvenue förödmjukelser : all begå en dålig handling och ligga andra till last. Jag har handlat oforsigtigt, fortsatte han, äa jag pålecknade milt namn på min brors skuldsediar, och när jag sorul sorsummade alt för mitt innestående kapital i Östanfors taga första inteckningen i bruksegendomen. Jag har ej hjerta att derfor anklaga den älskade dode; dock var jag skyldig dig och barnen mera ... förlåt mig Doral! Det var första gången som detta ord utgick från hans läppar. Man påstår i allmänhet att mannen mindre latt än qvinnan erkanner eti fel eller misstag ; vi for vår del skulle tro, att ingen af dem, hos hvilka det adla sinnet i högre mening uppenbarar sig, blyges för ett dylikt erkannande. Hvad kapten Liljefelt betråffade, voro hans karakter och tänkesatt alltför storartade att han ej inför sin hustru saval som infor sitt samvetes domstol skulle tillstå sitt misstag, fast han ej ansåg sig skyldig att inför verlden framlägga sin sjelfanklagelse. ?Du får ej plåga dig med några sjelfförebråelser,? svarade hon lisligt. Du kunde ej ana utgången. Tack för det du vill försvara mig. Hvad som skett kan ej ålerlagas... Lålom oss då i Guds namn hädanefter som hittills obrotisligt hålla vårt vigselloste, att älska hvaran