Helsingborgs-Posten – 17 januari 1862, sida 2

— — ning, nu medförande en i ganska tryckande vilkor kar omgifning. Det föreföll henne denna afton som om tiden för henne enskilt slätt stilla. ö Nu hörde hon först salsdorren och sedan förmaksdörren öppnas och hennes makes väl kända steg närma sig rummet der hon satt. Hon förändrade ställning och oppysle hufvudet från kudden mot hvilken ton sänkt detsamma. Han steg in, och i det han lade sin arm kring hennes lif sade han med en i rösten; egen betoning: Jag tror att den starka, lemnat rum for den svaga. . Nu såg han djupt in i hennes milda, blå. ögon, hvilka voro fyllda med tårar, som nedföllo på hans händer, och slutligen bort-torkande dem svarade hon: Nu är det öfver — nu liksom mången gång förr måste du hafva fördrag med mig. Nej, Dora, genmalle han med djupt allvar i blick och röst, det har jag aldrig behöft.? Liljefelt tystnade, men återtog straxt derpå: Du har säkert liksom jag, fastän vi båda. tegal, erinrat dig hvilken dato vi ha i dag? Den 26 Oktober 7 svarade hon sakta. Ja, mottag nu, älskade qvinna, sade han. med en lätt vibrering i rösten, mottag minhögtidliga tacksägelse för de tjugosju salla, här lade han stark vigt på ordet, ja, sälla åren. Vårt aklenskap har, oaktadt molnskyarne, varit lyckligt — lyckligare än de flestas, det är dia förtjenst, icke min. Det är din så väl som min, yttrade hon i samma låga ton, i det hon lät sitt husvud sjunka mot hans axel. —