Helsingborgs-Posten – 17 januari 1862, sida 2

Samma afton egde ett enskilt samtal rum mellan de båda makarne, hvilket vi nu helt obemärkt vilja bevittna. Fru Dora satt ännu lutad mot hörnet af den lilla soffan. Tradvirket till soffan var arbetadt af hennes man, och ofverdraget på densamma var väfdt af Astrids hander. Lampans matta sken göt ett magiskt skimmer ofver rummet. Kanske att någon af våra religiöst stämda läsarinnor vänta att i detta ögonblick få se henne försänkt i läsning af någon andaktsbok ; men så var det icke. Jag vill anförtro dig, min vän, — helst om du är ung och oerfaren, utan kännedom af dig sjelf och andra — att det gifves stunder i lifvet, då själen efter sina ansträngningar känner sig lika trött som kroppen efter sina mödor och arbeten. Alla menniskoord, till och med de bast sagda, om de ån äro grundade på Guds ord, gå då förlorade för den så till sägande domnande anden, för hvilken en suck i ensamheten är mer välgörande ån de längsta religiösa betraktelser. Fru Dora var rik på mångahanda inre ersarenheter och väl bekant med så val vbockernes bok? — hennes bästa skall — som med flera andra karnsfulla andliga författare. De hade i mer än en qvalfull och bitter stund talat tröstfulla ord till hennes hjerta. Men nu hade en outsäglig matthet öfverfallit hennes inre varelse ; hon var trött till kropp och själ i ordets djupaste betydelse. Det var den första natt hon skulle tillbringa i det nya hemmet. Efter ett ej så obetydligt antal af år återkom hon till de nejder som sett henne ung och blomstrande i en lyckligare lefnadsställ