—c— ee 2:: 2 (Ö0TCRÅOOOoVSCCCCOx18TTB 021228 8 tt 1D0909-1-:-1)1Ö:7N vack, Theophil! huru kärt att få träffa dig; det var längesedan dess — och jag kan ej vända mina blickar ifrån dig : håller du afAntonia 27 Theophil syntes rörd, och i det han visade mamsell Zellerman de med vacker och redig stil skrifna raderna sade han: ySå skrifver en — döfstum.? Nu bådo Antonias ögon om ett svar, och på samma papper skref han: vSkulle jag ej innerligt hålla af min goda sysler — — saknar du ej Manilla ?? ypertill kan jag svara både ja och nej.? En matt rodnad färgade de bleka kinderna. — vjjos fader, moder och syskon år andå den lugnaste hamnen,? tillade hon. Theophil tog med ömhet hennes händer, som han tryckte mellan sina. Carin varsnade huru det stirrande uttrycket i antonias blickar så småningom gaf vika för något varmt, djupt och känsligt, som allt mer och mer afspeglade sig i hennes bruna, verkligt sköna ögon. Lifligt intresserad följde Carin med uppmärksamhet det teckenspråk med hånderna, på hvilket Antonia med en serdeles färdighet talade med sina systrar, som svarade henne nästan lika snabbt på samma språk. Sedan mamsell Carin i fru Liljefelts sällskap företagit en rond kring kök, mjölkkammare, skafferi m. m., tog hon afsked, innerligt belåten med den gamla återupplifade bekantskapen. Pappa, sade Theophil. har bringat sin stolthet ett hjeltemodigt offer, då pappa mottog en plats som de flesta i pappas ställe ansett under sin värdighet att antaga.?