Helsingborgs-Posten – 13 januari 1862, sida 3

ej med elt ord så saga dem — hvad man känner här — hon lade handen på hjertat och brast i gråt. Fadren sondertryckte tåren i silt öga. vhn gång får du ock tala, älskade syster! tecknade Astrid med handen, rhluru han J kunnat lära er det språket ? frågade Theophil. Först visade oss Antonia hvar och en bokslaf serskilt, svarade Astrid, sedan skref hon upp hvad den hette; Elva och jag uttrycka oss nu nn lika ledigt med händerna som med tungan.? v-i måste gilva mig lektioner, sade Thoophil scende. Det vill jag göra, sade lifligt lilla Elva. vUnder vårt arbete är det något besvärligt, yttrade Astrid, ty då måste vi tiga. Men Antonia år så arbetsam, att hon ej då saknar meddelandets glädje. Hon arbetar utmärkt väl, isynnerhet eger hon en serdeles fallenhet att klippa, och äfven att skära i träd. vpen, vår lierre nekar ett ger han ett annat i stållet, insoll fadern. sson är ju fyllda sexton år ? frågade Theophil. Y))a, och har gått till skrift i år för första gangen,? svarado modern och tillade: ?som på henne gjort ett lifligt och, som jag hoppas, äfven varaktigt intryck.? Jag hoppas att vi skola finna oss väl här, inföll Liljefelt. Mitt högsta bekymmer är att ej mina tillgångar skola motsvara skuldera, men jag förlitar mig på båda kuratorerna — kammarherre A och kapten Rosenström — som åro driftiga affärsmän. All