Helsingborgs-Posten – 13 januari 1862, sida 2

Rika kastanjebruna slåtor omslöto det vackraste hufvud ; hyn, fin, hvit och genomskinlig, var blandad med sköna rosor, och på en icke hög men hvit och ren panna hvälfde sig fint penslade ögonbryn öfver azurfärgade ögon, så klara att man tyckte sig genom dessa reflexionsspeglar kunna läsa hvarje tanke i hennes själ. Det är nästan omöjligt att med ord återgifva allt hvad dessa ögon sade; det var i dem något på en gång öppet, svärmiskt, lifligt, till och med gladt. Blott när hon på systern fäste sin blick bredde sig ett sorgemoln öfver hennes ansigte; men genom molnet frambröt dock en solstråle. I hela hennes väsende, hennes röst och hennes rörelser låg ett hänförande, nästan oemotständligt behag. Under den vid kaffebordet pågående konversationen yttrade kapten Liljefelt: rpet är en i sanning angenäm känsla att vid ankomsten lill ett nytt hem se sig omgifven af all komfort, som man vanligtvis de första dagarne nödgas sakna.? vjag ville haft det mycket bättre,7 sade mamsell Carin; 7här är åtskilligt som ännu faltas.? njag ser ej något som fattas, menade Astrid. Antonia hade den vanan att alltid fixera den person som för ögonblicket talade, och hon tycktes med synnerlig uppmärksamhes följa hvarje munnens rörelse. Ur sin klänningsficka upptog hon en blyertspenna och ett papper, på hvilket hon skref några ord, och räckte sedan sin skrift tillika med blyertspennen åt sin broder. Modren läste öfver Theophils axel följande: