Helsingborgs-Posten – 13 januari 1862, sida 2

jefellt ihåg att Dora L. och Carin Zellerman voro ungdomsbekanta.? Nu manar mamsell Carin ut mig, inföll Liljefelt med en blandning af skämt och allvar, ty det der är att allt för mycket misskänna min hustru, och det är manvens både skyldighet ogh böjelse att kläda blodig skjorta för hustrun,? tillade han leende. ypru Liljefelt insoll Dora — såsom Y stundom vilja kalla henne, — i det hon på nytt omsamnade Carin, eger samma sinne, samma hjerta som fordom Dora L.. och hvarifrån en sådan förändring skulle komma kan jag ej förstå; hon är tvertom tacksam om Carin Zellerman ännu vill kalla henne Dora Nina barn voro så små när vi åtskiljdes, så all jag måste nu presentera dem för dig: der är Astrid, min äldsta dotter, tjugo år gammal ; här står min sjuttonärige Richard, den blifvande bruksbokhållaren,? tillade hon med en sorgligt leende min; och hon,? nu gjorde hon ett tecken med handen på den mellersta dottern, värt sorgmoln, som vi oss emellan kalla henne, har i dopet erhållit namnet Antonia; och denna lilla, vårt yngsta barn, som nyss har fyllt sitt första tiotal, är döpt Elvina, men på hvardagsspråket kallas hon Elva. Trenne barn hafva som helt späda fått gå till sitt hemland — två gossar och en flicka.? Men medan våra nykomna njuta den arabiska, värmande drycken, vilja vi åt Astrid, den ena hjeltinnan i vår berättelse, egna en närmare uppmärksamhet. Hennes gestalt var snarare under än öfver medolmättan, men så artistisk: och fint formad, som hade den varit gjuten.