Helsingborgs-Posten – 13 januari 1862, sida 2

— — — ge — — —— — —— zellerman. Det är hon som sörsakat hvila både natt och dag, såväl för att mottaga och uppacka de hitsända sakerna, som för att sedermera iordningställa allt. Jag tror icke mamma ens i de minsta detaljer här saknar en van, ordnande hand.? Med den innerliga godhet, som var ett af hufvuddragen i fru Liljefelts karakter, sade hon, i det hon omsamnade mamsell Zellerman: rhuru skola vi kunna nog tacka för allt Gud valsigne dig, min vän,? — de hade sedan barndomen gisvit hvarandra deuna benämning, — pfor den moderliga ömhet du visat vår son, och för hans skull oss.? För första gången i sitt lif var den goda qvinnan svarslös, tärarne, sällsynta gäster i hennes ogon, runno sakta utföre bennes kinder; mänget ungdomsminne trängde sig nu, vid äterseendet af hennes gamla vänner, in i hennes själ, och dertill sällade sig de reflexioner, som inom henne uppstodo öfver olikheten af deras belägenhet förr och nu. rrillat afven mig, inföll kapten Liljefelt, vratt få förena mina hjertliga tacksägelser med min hustrus, så vä! för all bevisad godhet mot min son, äfvensom för allt besvär, alla omsorger som vär gamlagoda vän nu haft för vår skull... Jag behöfver ej säga huru kärt detta återseende är mig. Han tryckte lätt hennes händer i sina, i det han tillade: vJag längtar mycket till min gamle skristsader. och nåst min familj är han mig kärast af alla.? Nu löste sig bandet på Carins tunga: rJag har ingenting gjort — förtjenar ingen tack — men håller hjertligt af eder alla... Meu, tillade hon, inte kommer fru Lil