Helsingborgs-Posten – 10 januari 1862, sida 3

seende. Men inom hus var varmt och ljust; allt, ehuru ytterst enkelt och sarsligt, var redan ordnadt af en van hand och ett karleksrikt hjerta. Klockan var 3 på eftermiddagen; dorrarne mellan de trenne rummen — hvilkas fonsterlufter redan voro försedda med gardiner — voro oppna; i förmaket framfor softan stod kaffebordet redan dukadi. Tvenne personer, en man och en qvinna, i hvilka vi igenkanna Theophil och mamsell Zellerman, rörde sig fram och åter i rummen. Theophil stod vid fönstret och betraktade den tunga molnholjda himmeln. vDe hafva ett obehagligt väder,? sade han, ysom sådana här mårkliga dagar inverka på sinnet. Hästarne äro beställda klockan 4 i Kilstad, der de säkert åta middag. Det syntes pä Carins rörliga anlete, att tanken på återseendet, efter en ganska lång skilsmessa, med personer som lågo henne varmt om hjertat, upptogo icke allenast hennes tankar, utan äfven inverkade på hennes känslor. Så snart jag hunnit servera kaffet,? sade hon, )sorsogar jag mig hem; jag kan nog förstå att soraldrarne vilja i dag helst vara allena med sina barn.? vEn annan gång, goda mamsell Carin, sade han, i det han med hjertlighet fattade hennes hand, — ven annan gång blir mamsell langre hos oss-...tro säkert att mamsell är kär för oss alla.? Se nu, utropade den lilla lisliga figuren, yvnu ha vi dem här, — hör hur Mylord skäller. Hon sprang först till fönstret, sedan ut på förstugutrappan.