Helsingborgs-Posten – 10 januari 1862, sida 3

Nu svangde en sufflettvagn, modern för tjugo år sedan, in på gården. Till höger bredvid skjutsgossen satt en sjuttonärig yngling, hvars lefnadsfriska, skuldfria sinne afspeglade sig i hans oppna ärliga anlete. De oroliga vindarne smekte hans kinder och lekte med de under mössan vårdlöst liggande lockarne. Vagnen stannade vid mangårdshy2gningen. Mamsell Carin vek tillbaka sor Theophil, som nu äfven kom usspringande; med blickar vältaligare ån de grannaste ord, öppnade han vagnsdorren, nedfallde fetsteget, och nedlyste sorst den till höger sittande qvinnan och sedan den lilla ljnslockiga slickan, som var inklamd mellan den forstnamnda och hennes make. Fru Liljefselt egde icke konsulinnan Wallendorsls ungdomliga utseende ; sagringen var längesedan försvunnen, men det milda resignerade anletsuttrycket var qvar. Hennes man tycktes liksom hon hafva åidrats i förtid; i midten af hans panna syntes en djup, af smärre linier omgisven fåra; de stora grå ogonen uttryckte något väårdigt, ädelt och sjellbeherrskande; dragen voro ädla, men hyn gulbrun ; kring munnen lågo några veck, och snedt öfver hogra kindbenet drog sig ett djupt ärr. Den lilla, nyss nämnda, mellan sina foräldrar sittande flickan, erinrade om de sagolika vasen som i våra nordiska myther omtalas under benämning af elfvor. (For!s.)