Helsingborgs-Posten – 10 januari 1862, sida 2

— — Jag kan icke förlika mig med den tanken,? sade Carin, att kapten Liljefelt skall blifva inspektor — ty inspektor och förvaltare är ett och detsamma — åt den der pösmunken, som jag icke kan tåla.? . Nu viker mamsell af från sanningen, som hon eljest så mycket ålskar.? Afviker jag från sanningen ? upprepade hon häftigt. Ja, ty mamsell är allt for god in i själen for all ej tåla en menniska.? Jag är icke god, sade hon sträft. Och har icke pastorn många gånger sjelf sagt att konsul Wallendorff är honom vidrig, — den som ar mig vidrig den kan jag icke heller täla. IJJ)o. det kan jag. Jag finner mig ej väl, jag till och med vantrifs i hans sällskap — det är något i hans person som stöter mig bort — men derför bär jag ej ondt till menniskan, om än hans umgängessält är mig obehagligt. Den der förklaringen kallar jag att köra i skogen och vända. Men blott jag tänker på att min fordne rare löjtnant Allgott — jag kallar honom, för det gamlas skull, hellre I löjtnant Allgolt än kapten — skall som en tjenare för lön sköta gården åt den der, är jag sardig få gallfeber.? hör det gamlas skull !? smålog Theophil. Häller mamsell Carin ännu af honom 75 va just så. Jag tyckte om honomr, en lätt rodnad färgade den temligt bedagade mamsellens kinder, fast han ej tyckte om. mig ...? Det är då på min fars räkning, sade gladtigt Theophil, Åsom jag får skrifva den god-het mamsell visar den unge presten.