Helsingborgs-Posten – 8 januari 1862, sida 2

— ——— Vid dessa, af hennes far yttrade ord, utbrister den unga flickan i häftigt gråt och kastar sig i hans armar; med omhet sluter han henne intill sig. Närhan går bort fattar brodera hennes händer, som han trycker mellan sina. Nu närmar sig henne en annan man, också klädd i uniform, hvilken tyckes vara omkring fyrtiotalet; han är ful, men har ett redbart och hederligt ansigte. Gråt icke så, Henriette ! säger han, i det han, tagande hennes lilla hand, trycker en kyss på den svarta silkesvanten. Hon svarar honom icke, men rycker med häftighet sin hand ur hans och gömmer sitt vackra ansigte i den fina kammarduksnåsduken. Nu drager han sig synbart missnöjd tillbaka. -— Herrarne grupera sig i de andra rummen. Allvaret tyckes man hafva qvarlemnat vid grafven. Vid punschbalen ashandlas politik och dagens srågor — och mången ung man, som hastigt tommer och åter fyller glasen, glammar och skämtar, som firade han en bröllopsoch icke en begrafningsfest. Vi se ett litet, ehuru temligen bedagadt fruntimmer rora sig fram och åter i de många rummen ; henne måste vi serskilt presentera för lasaren: hon ar dotter af församlingens åldrige kyrkoherde, prosten Zellerman. Mamsell Carin hade åtagit sig alt vara den ena värdinnan ; i hvarenda fiber af hennes lilla kropp var lif och rörelse; de fyrtifyra åren hade gulnat . kinderna, men de klara, ganska vackra bruna ogonen röja både tanke, hufvnd och hjerta. Det ar mimik i hela hennes varelse: om hon an tiger tala hennes ausigte, blick och atbörder.